No one knows me but they know my name

Har precis kommit hem från jobbet. Vi hade fått våra gardiner i dag så vi hade
att göra jag och Alex, blev superfint kan jag lova. Äntligen lite färg i rummen, det
har varit så trist förut när det inte har funnits en enda gardin i huset. Men nu har vi
ändrat på det, feels good!

En sak som inte feels lika good är ju farfar. Har fortfarande inte ringt till honom eller
hälsat på honom. Vill så gärna men jag tycker att det är jobbigt. Är rädd att jag ska bryta
ihop när jag ser honom och det vill jag inte. Jag vill på något sätt bevara de fina minnena
jag har ifrån honom. Inte se några dåliga jobbiga saker. Men samtidigt så vill jag gärna
träffa honom en gång till. Har hört en sak som han ska göra nu och då får jag ännu dåligare
samvete. Fan! Vad gör man?

Kursen jag nu läser verkar fortfarande jobbig, men det är ju bara nio veckor kvar så det
är bara att stå ut det vet jag. Så farligt är det inte, men stor skillnad mot den förra som var
rolig helt igenom nästan. Men det är smällar man får ta.

Tror jag ska ringa min kära faster nu. Hmm eller kanske är försent, jaja får se hur jag gör.

Godnatt på er!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0