mariia

Idag är kidsen tillbaka på dagis och fritids. Och det är förbannat skönt faktiskt om sanningen ska fram och det tycker jag att den ska. Man ska vara ärlig även fast det kanske inte alltid låter så bra. Jag älskar kidsen men det har varit en intensiv vecka. Har känt mig låg och ledsen och nära att ge upp. Nu låter det kanske lite väl dramatiskt men det har varit jobbigt, det har det. Det går i ett hela dagarna. Lukas ska ha mat, Alice ska hindras från att ta livet att kattungarna. Hon är galen i dom och vill gärna bära runt på dem hela tiden. Det här är inte helt bra, men säger man till henne så tar hon gärna ut det på katterna och då kan de få sig en spark och det här vill vi ju undvika. Hon gör det av kärlek men man måste hela tiden övervaka och det tar sån tid och energi. Så ja imorse när de jag lännade av dem på dagis så kändes det riktigt skönt. Och Alice har längtat dit och var lycklig som bara den idag när hon fick gå dit. Så det här är bra för oss båda. Och Felix träffade en klasskompis på fritids som han sprang frma till och sa att han hade saknat honom.

Sitter och läser på aftonbladet om kvinnor som blivit mördade av sina män. Just nu så letar dom ju efter Marina och det är väldigt sannolikt att hon oxå blivit mördad av sin f.d pojkvän. Jag blir helt bedrövad och många känner jag inte ens till och ändå läser jag nyheter som bara den. Men såna här fall kan ibland bara få en notis. Bara några som blir stora nyheter och då oftast om de varit försvunna innan de hittas och sanningen uppdagas. Men vissa andra oväsentliga nyheter ska ta massa plats i media. Saker som skvaller om kändisar och annat dravvel. Hemskt! Medias vinkling är ju som den är. Man undrar ju vad som går så snett så att man väljer att ta livet av en annan person. Många mord hade dessutom skett när deras barn var närvarande, finner inga ord för den här skiten.

En annan sak jag har tänkt på en del är det här med fettma. En stor sorg jag har här i livet är att jag låtit mig själv bli så jävla tjock. Ibland är jag så arg på mig själv för det här. Och ibland orkar jag inte bry mig. Det är väl för att det har gått så himla långt nu. Ska man gå ner i vikt så är det en sån lång väg att gå, så många kilon att bli av med. Och ibland tänker jag att allt jag går ner är bra. Har försökt mig på det här med bantning några ggr. Har som mest gått ner 11 kg och då syntes det faktiskt skillnad men sen gick jag upp en del och sen blev jag gravid med Alice och så var det med dom kilona. Jag är uppväxt på godis och är helt sockerberoende nu i vuxen ålder. Jag kan gå ner i vikt om jag vill och jag klarar mig några veckor men sen är det kört då ger jag upp. Att göra en gastric bypass känns ibland mycket lockande men det är jag livrädd för. Bara det att operera sig skrämmer mig. Och sen är inte mitt största problem att jag äter för mycket mat för det gör jag inte. Jag kan iof äta stora portioner ibland men för det mesta inte utan äter godis och fett i massomängd. Men jag skulle kvalificera för en sån operation med mina kilon men jag är rädd och tror inte riktigt på den lösningen. Jag skulle behöva lägga in mig på nån avgiftning för sockerberoende. Jag behöver ändra livsstil. Träna mer och äta mindre och rätt och inget socker. Ja jag vet ju hur man gör det vet jag. Jag har testat ett par ggr och har rasat i vikt. Men felet med mig är att jag alltid går ut för hårt och rasar massvis för att sen ge upp eftersom det för jobbigt. Man ska gå ut lite försiktigare men får ju inte samma resultat då och det är ju minusen på vågen som man vill åt.

Läser Katrins blogg och hon håller på att banta just nu. Och hon skriver att hon önskar att vi alla kunde förstå att det inte är värt alla kakor och godis som vi stoppar i oss. Det är inte värt det, man ska inte vara tjock skriver hon. Och jag håller med henne, det ska man inte. Men det är man ändå och det är inte konstigt men tanke på vilket välfärdssamhälle vi lever i. Vi har lunchbuffér och xl portioner på Donken. För att inte tala om allt godis och gott som finns att tillgå i vilken butik som helst. Och som Katrin oxå skriver det är socker i allt. Dolt socker i allt, sånt som vi tror är nyttigt med. Vi dricker obóy och äter marmelad till frukost. Chockladmjölk och massa socker. Ain´t it sick?

En sak som jagt är nöjd med i det här är att det bara är jag i min familj som är tjock. Barnen har inga dåliga vanor alls. De får knappt nåt godis alls, iaf inte Alice och vi fikar inte ofta heller. De äter inte för mycket mat och så ska det förhoppningsvis fortsätta. Det är en sak att jag låter mig bli fet men jag tänker inte dra in mina barn i samma leverne. Jag är hård med vad de stoppar i sig och det kommer jag nog alltid att vara. Det är en sak att låta sig själv försummas men att göra samma sak med barnen det är..........

Så ska jag banta nu då? Ja jag önskar det och jag vill det, men kan jag? Ja några kilon kan jag absolut men frågan är ju som vanligt hur länge står jag ut? Innan jag halvdör av sug och hunger och klämmer i mig nåt onyttigt. Det är bara en tidsfråga och det vet jag. Jag är så medveten om alla mina tillkortakommanden. Och insikt är ju en stor del i förändring. Men det får mig inte att gå ner i vikt, tyvärr.

Hej, jag heter Maria och jag är sockerberoende!