The worst fifteen minutes of my life

Ja fy fan säger jag bara! Förut när jag var ute med ungarna så hände nåt hemskt. Jag var ju barnvakt åt två fina killar idag så jag satt ute i trädgården vid sandlådan med tre killar, Alice och Lukas låg i vagnen och bubblade. Jag har ju alltid ögonen på Alice när vi är ute, det är något jag har lärt mig att man kan inte glömma hennes ens för en sekund. Det gjorde jag inte heller utan jag såg att hon gick mot framsidan och jag följde efter henne. Hon hann runt hörnet tio sekunder före mig men när jag kom runt så var hon borta. Dörren stod på vid gavel så jag tänkte att hon kanske gått in efter sin älskade tutte. Gick in och ropade och kollade igenom rummen fort men ingen Alice. Gick ut och sprang över till grannen som hon brukar gå till. Men där var hon inte heller. Nu börjar det kännas i magen så jag går till killarna och frågar om hon kommit tillbaka men det har hon inte. Jag skickar iväg killarna till grannkillen för att kolla. Samtidigt går jag andra gatan neråt och ropar. Någonstans här börjar jag känna paniken och ringer till mamma och snart oxå till Felix kompis mamma på gatan nedanför. Jag går in på grannens gård igen och på gården som angränsar till deras på baksidan. Här är det öppet och jag ser en stor pool. Den ångesten jag kände då vill jag aldrig mer känna igen. Sprang fram till poolen men där var hon inte som tur var. Men alltså så många tankar som hann gå igenom mitt huvud under tiden hon var borta. Snart anlände mamma och hon stack åt ett håll och jag åt ett annat. Gick ner till dagis och där var redan killarna och letade men ingen Alice. Jag gick runt och ropade och grät. Efter ytterligare en stund så säger grannen till mamma att Alice är runt hörnet och där hittar killarna henne. Antagligen så har hon gått in till grannen och när jag kollat där så har hon stått bakom nåt eller gått in till grannen brevid.

Slutet gott allting gott men oj vad hemskt det var. Jag hann som sagt tänka så mycket under tiden hon var borta. Och jag vet att jag överreagerade men det här har aldrig hänt mig förut. Önskar att jag kunde vara en stark och förnuftig person men det är jag dessvärre aldrig i såna här situationer. Jag drabbas helt enkelt av panik. Jag är ingen dålig mamma och jag har alltid stenkoll på henne men när jag valde att titta inomhus så hann hon ta en annan väg och det räckte. Hon är så jäkla snabb ungen, hon behöver inte mer än några sekunders försprång.

Efteråt satt killarna och diskuterade och resonerade att huvudsaken var att hon överlevde för annars hade vi fått begrava henne och det hade varit hemskt. Samtidigt kände dom sig som detektiver och tyckte att det hade varit lite av ett äventyr. Felix var kräkfärdig av ångest, stackarn. Vi har pratat mycket om det så här i efterhand. Felix hade sagt till hans kompisar att om någon bara kunde hitta henne så skulle de få alla hans 700 kronor. Älskade finaste storebror!

Vill tacka Maria och hennes dotter Felicia som supersnabbt slängde sig upp på cyklarna och hjälpte till. Alla andra grannar som både såg och hörde mina rop och mina tårar vill jag inte säga mycket till. Ni är helt förkastliga, det är ni faktiskt. Jag vet att jag låter elak och bitter men att visa lite medmänsklighet vore fint. Men som Kim säger hälsar man knappt så är man inte nåt att lita på i en nödsituation.


Kommentarer
Postat av: Jeanette

vad skönt att ni hittade henne :-)

men hemskt att ha tanken att man inte skulle göra det.

stor kram till dig!!!!!

2010-06-15 @ 20:49:32
Postat av: Maria

Tack gumman! Det var hemskt, det var det. Hoppas allt är bra med dig!

2010-06-15 @ 20:50:45
Postat av: Anneli

Stackare! jag vill inte uppleva detta, har haft turen att slippa hittills med de andra två, men nu har jag ju lille Lucas, och han kommer nog bli en värsting...Hoppas sannerligen att jag slipper! Förstår mycket väl att du fick panik...vem skulle inte få det? Va go han är felix! Bästa storebror!



Kram till er alla!

2010-06-16 @ 18:11:26
Postat av: Maria

Anneli: Ja det hoppas jag att du slipper. Ska hålla tummarna för att vi båda slipper vara med om detta!

2010-06-17 @ 09:28:21
Postat av: Sara & Tyra

Usch vilken panik! Jag känner igen känslan som kommer!! Jäkla grannar som inte hjälpte till eller intresserade sig!

2010-06-18 @ 17:04:41
Postat av: Anonym

vadå, skulle vi bara springa ut och fråga vad det är när man hör folk börjar gasta? Det kunde varit bråk i familjen, ja vad som helst och då kanske det känns dumt att lägga sig i. Man kan ju inte erbjuda hjälp bara sådär när man inte har en susning om vad det handlar om, det måste ni förstå. Visst att man hjälper till när folk ber om det. Och ang. det där med att grannar knappt hälsar, ska man ta åt sig eller bara skratta.. när vissa inte ens tittar åt en fast man vinkar och säger hej. Man ska fan inte skylla på grannarna när man slarvar bort sitt eget barn! Det är riktigt lågt! Och ni som anklagar grannarna för att inte hälsa det är ju chockerande, när just ni är dom som är sämst på att hälsa på denna gata.

2010-06-19 @ 21:12:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0