mariia

-Vad vill du ha för pålägg på mackorna?
-Jag vet inte. Vi pratade om äggmackor igår på jobbet och då blev jag så sugen på det
-Vill du att jag steker några ägg åt dig?
-Nej det behöver du inte
-Men vill du ha det så gör jag det
-Hinner du det då?
-Jag hinner allt, jag fixar några ägg

En konversation mellan mig och min sambo en morgon. Jag ställde mig och stekte tre ägg på direkten. Och vet ni vad? Jag gjorde det med glädje. Jag tycker om att skämma bort honom.

-Jag gör allt för dig det vet du väl!? Säger Kim och klättrar upp på vinden och drar nya antennkablar så jag kan se på tv på kvällen.

Ge och ta! Jag tror att det är grunden för en bra relation. Det tillsammans med respekt, omtänksamhet och en bra kommunikation. Börjar man svartmåla varandra, eller anklaga och leta fel hos varandra. Då är man ute på tunn is tror jag. Jag är övertygad om att jag och min sambo har ett bra förhållande. Det är inte ett rosenrött och vi kan tjafsa och ibland vill jag dränka honom. Men för det mesta är det bra. Det är tryggt och vi lyssnar på varandra.

Det finns ingen jag älskar så mycket som Kim (ja förutom barnen förstås). Jag är galen i den mannen. Han får mig att må otroligt bra. Han är en mycket trygg människa. Han är alltid glad och han får aldrig utbrott. Han är min motsats kanske man skulle kunna säga. Jag är så glaf och tacksam för att jag fått spendera snart fjorton år med honom.

Varför skriver jag om det här? Jo för att det känns som att jag är inne i en period nu då jag känner att jag inte borde skryta om det här, eller prata om hur bra jag har det. Att prata om sina barn och hur fina och bra dem är det är en självklarhet för de allra flesta. Men man ska inte prata om vilken bra karl man har. Så känns det. För mig går det här hand i hand. Jag vill berätta om min man med, mest hela tiden. För att just nu är detta min hela värld och man pratar ju om sånt man är med om.

Samtidigt som jag är tacksam så är jag så frustrerad. Jag hatar att se folk i min närhet må dåligt. Det tär på mig. Nu är det ju inte mig det är synd om. Det är inte jag som mår dåligt. Men jag lider, mer än jag tror att folk förstår. Jag ältar och tänker på det hela tiden. Livet är kort och jag tycker inte att man ska leva i en relation som man mår dåligt i. Det finns män där ute som skulle ta ner månen till er tjejer. Men det är inte mitt beslut och jag förstår att det är hur svårt som helst. Det är bara ni som kan bestämma. Men frågan är om det är värt det i långa loppet. Man lever bara en gång och då ska man leva så gott det går.

Folk tycker att jag är ilsk och biter ifrån. Det gör jag oxå och kommer alltid att göra. Men jag är ärlig och jag säger vad jag tycker. Har märkt att det inte alltid är så populärt och jag ser blickarna jag får. Men jag tar dem! Hellre det än att låtsas vara någon jag inte är. Har även bestämt mig för att mer eller mindre hela lägga ner en relation. Det här är ett extremt fall och jag orkar inte mer. Jag blir knäpp. Det skulle ni oxå bli om ni visste hela sanningen. Folk ber mig tagga ner och låta henne leva som hon vill. Lätt att säga när man finns på avstånd och inte behöver utsättas för blickar, ord och lögner.

Men skulle jag i framtiden behövas så ställer jag upp på stört. För sån är jag oxå. Jag gör det mesta för er! Men i det här fallet tror jag att hon behöver hjälpa sig själv! Hoppas bara det sker innan hon blir fyrtio.

Önskar att jag hade en stoppknapp. En sluta bry dig knapp. Eller låt dem sköta det själv. Det gör jag, men å vad jag skulle vilja gå in och styra upp överallt. Finns det en diagnos för det här tror ni?