In the rough

Åh vad skönt det är att det är kväll. Har haft en tuff dag. Fick iväg ungarna imorse och försökte mig på att cykla. Gick inte alls vägen. Cykeln ville inte som mig och funkade inte alls. Linda kom som en räddande ängel och fick mig till jobbet. Hon är fantastisk den tjejen! Men jag kände mig som en loser. När hon kom körandes så sa jag till henne att hon kunde ha kört över mig, det hade varit givande. Haha nej då men jag kände mig som en usel människa. Det gick bra att jobba. Det är lite rörigt och jag känner ju inte alls barnen, en del känner jag litegrann men det är mycket barn och olika verksamheter men jag gör så gott jag kan tror jag.

Kom hem och hämtade mina fina barn. Tog oss ett varv på gården och därute höll jag på att få en ångestattack. Nu får jag som tur aldrig såna men ändå. Gräset är högt som en jävla äng och det är vildvuxet. Brännässlorna har tagit över häcken och ja det är vildvuxet överallt. Bara husvagnen som fattas (fast det står en jäkel på uppfarten). Men trailer trash! White trash! Vi måste ta tag i det och röja ut allt och fixa inför hösten. Det är ju så man skäms! Vi hinner inte och vi prioriterar att ta hand om barnen.

Gick in och lagade mat och hörde hur Lukas bajade och skulle bara vänta på att såsen skulle koka upp så jag kunde sänka den och gå och byta på honom. Då klättrade han upp i soffan och tydligen hade han bajs över hela kroppen för halva soffan var insmetad i lös skit med massa sand i (ni vet sån här som kryper in och stannar). Och våran nya soffa. Nu skulla man ha haft en av skinn som förut. Jag satte ungen i karet och så fick Felix vakta honom medans jag gick och gned och gned för att få bort det. Blev varse om att Lukas lyckats skruva ner pannan med så det fanns inget som helst varmvatten.

Fick i dem mat och nu ligger de alla tre och jag sitter här med Adele i lurarna och bölar. Löjligt men sjukligt befriande! Mammas (och min gamla) granne är död också. Vi vet inte när han dog mamma hade märkt av att han inte svarade i telefon och han öppnade inte dörren. Igår hittades han av sin bror. Sorgligt! Ingen kommer undan döden så är det bara. När brorsan var hemma i juni så bjöd vi upp honom på mat. Känns som ett bra avslut på nåt vis. Han har ju funnits där som granne sen jag var 9 år eller nåt sånt. Mer än tjugo år med andra ord.

Nu ska jag se på Greys sen blir det att ta igen lite sömn.

Puss på er!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0