Wake up and smell the coffee

Ikväll är jag tämligen bitter känner jag. Bitter och skitnödig! Kanske ingen bra kombination kanske men men. Har haft en bra vecka och så var jag på ett fantastiskt bröllop i lördags. Det bröllopet kommer jag att ägna ett helt inlägg åt. Men kan inte bara slänga upp bilder till höger och vänster. Det var ju inte mitt bröllop om man säger så! Åter till ämnet! Ibland blir jag så trött på folk! Folk klagar, snackar skit om varandra och ömkar sig. Allt är så jobbigt och de har så ont and it goes on in forfuckinever! Ibland skulle jag vilja sluta jobba inom barnomsorgen och det är inte tack vare barnen om man säger så. Vissa människor är det svårt att INTE då och då tala illa om det erkänner jag. MEN man behöver faktiskt inte leta efter fel. Vad hände med att respektera folk och ta både det goda med det onda. Om man börjar granska sig själv med lupp så kanske man inser att "nej jag är fan inte bäst eller utan skavanker jag heller". Släng inte lite män i yrket. Det behövs kan jag tala om. Men inte många män vill jobba där. Anledningarna är många och ganska uppenbara.
 
Och idag var jag på Maxi och handlade med barnen. Kim skulle på möte efter att han varit hemma och vabbat och jag spenderade tiden där. De fick först fika och sen gick vi in och handlade. Råkade i tumultet bumpa till en mans korg. Och han blev så sur och förbluffad. Men vi hade ryggarna mot varandra men jag ville ju inte direkt springa ikapp honom och ursäkta mig. Men när jag vände mig om såg jag att han gick och var förskräckt gällande det inträffade. När hans blick mötte min så sa jag ursäkta det var inte meningen. Och då nickade han och gick rätt nöjd vidare. Visst jag puffade till honom. Men lightn up liksom. Värre saker har hänt! Det skadar inte att le!
 
På Maxi blev det förövrigt lite mer drama än vad som va tänkt. Lukas var sur som en citron och jag berättade sansat för den unge lille mannen att det där med trots är jag inte så imponerad av! Han skulle ha scannern och bestämma över den som en liten kung (kallar honom banankungen). Jag mutade med både banan och tuggummi och de var lovade en varsin leksak om de skötte sig. Alice valde sin bland lego friends. Men Lukas tackade surt nej till än det ena och det andra. Med händerna i kors. "Jag vill inte ha lego". Förstå hur sur han är när han tackar nej til leksaker. Sen hittade han en liten bil han ville ha och den har han knappt sett åt sen vi kom hem. Sen lade scannern av och istället för att gå dit man betalar själv så fick jag stå i kö eller skapa kö samtidigt som barnen typ slogs om motorcykeln utanför kassan. Svetten kunde ha runnit men man är ju van men lite puls får man ju bortemellan.
 
Mest puls fick jag när jag träffade en kompis därinne. Stod och snackade med en annan kompis när hon kom gående. Då har hennes fyraåriga dotter försvunnit. Vi letade ett par minuter men hittade henne ingenstans. Och jag ville springa och titta men då krånglade mina barn som inte alls var upplagda för det här. Jag engagerar personalen som börjar springa runt de med. Efter ytterligare några minuter hittar en i personalen flickan som kommer gråtandes. Fick torka bort mina egna tårar när hon hittades. Sånt där berör mig så djupt för jag vet hur vidrigt det är och vilken panik man får när man inte hittar dem. Hon hade blivit bajsnödig och gått till toan alldeles själv. Mycket företagsam flicka som jag sa till min kompis. Nu har skrivit alldeles för långt och eftersom det fortfarande inte går att dela upp i stycken så är det bäst att jag ger mig nu. So long!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0