mariia

Idag fick jag reda på att en av mina barndomsvänner har avlidit! Det gjorde mig ledsen! Vi hade ingen kontakt alls nu på senare år. Ja det är väldigt många år sen vi umgicks. Sista kontakten hade vi för några år sen då vi ringde till varandra ett par gånger!

 

Men det spelar ingen roll för det jag nu tänker på är våra år ihop. Vi växte upp på samma gata och umgicks mer eller mindre hela tiden på den tiden det begav sig. Hon var en stor del av mitt liv på den tiden. Och jag har tänkt på henne mycket under åren. Speciellt den sista tiden. Har tänkt på gamla minnen och på hur hon och hennes lillasyster kom och knackade på mitt fönster varje morgon klockan fyra-fem för att vi sen skulle knalla ut till mitt tält och sova vidare där. Eller somnade vi någonsin om? Jag kommer inte ihåg. Linda lärde mig att be snällt. Man skulle minsann säga be och få. Berättade för en annan vän (vi umgicks alla tre). Hon berättade att hon också tänkt mycket på Linda sista tiden. Vi hade en fin barndom. Vi gick på picknick så gott som varje vecka, cyklade runt i Bäckhammar och åkte på hajker med scouterna. Man hade inte tråkigt med Linda, det hände alltid nåt. Vi var väldigt olika. Jag var försiktig, Linda var rättfram och tuffare.

 

Jag tänker också på hennes familj och det helvete de just nu befinner sig i. Kan inte ens föreställa mig deras smärta. Livet kan verkligen förändras på ett ögonblick. Och detta lär mig ännu en gång att det är viktigt att ta vara på livet och leva det fullt ut. Och ta hand om varandra och inte ta varandra förgivet.

 

Åh Linda, det gör mig så ont att du inte längre finns <3 Jag hoppas att du har det bra där du är. Jag kommer alltid att minnas åren vi spenderade på Kallkällgatan!