Crash boom bang

I lördags kraschade min man ihop. Han kom inte ur sängen, kunde inte stå på benen. På en sekund känns livet skört eller tillvaron omkullvälts. Jag blir ledsen, för jag vill aldrig att han ska må dåligt. Precis som med barnen så vill jag hellre bära hans smärta. Inte så lätt för honom att vila heller eftersom vi har huset fullt av hantverkare (som byter alla fönster). Han hinner inte varva ner och stressa av som han borde. Men han har varit i kontakt med läkare och så. Så vi får se hur det går. Jag vill att han vilar ordentligt så han inte åker på en ännu värre smäll sen. Jag anser att både jag och Kim är rätt så starka och tuffa. Vi klarar av det mesta och känner sällan efter utan vi kör bara på. Jag blir ju knockad ungefär en gång/år men då räcker det med att vila i tre dagar så är jag på banan igen. Dessutom så tar jag mig nån vilodag här och var samt ser till att komma iväg på semester regelbundet. Och att tanka energi hos vänner och dem jag älskar. 

Men jag tror vi måste tänka om. Vi kan inte jobba ihjäl oss, alltid stäva efter perfektion och slita ihjäl oss. Det tar död på oss tillslut. Har inget svar på hur vi ska göra heller. Men tror vi behöver sluta vara ytliga. Våga visa mellanrummet på sociala medier, tala om sånt som är svårt. Ibland skita i måsten och lata sig och njuta. Varför sträva efter perfektion? Och vad är ens det? Jag har hellre skit i hörnet och är ärlig och äkta. Men kanske kan man få både och? Ingen aning. 


Vill helst bara boka en resa. För jag vet att Kim koppla av när vi väl åker iväg och vi kan båda två behöva ett break nu. Men har inge semesterdagar kvar och klassen behöver mig. Men det lockar så in i helvete! 

❤️

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0