Innan begravningen

Nu är klcokan 11.01 om ganska exakt 3 timmar kommer jag att gå in i kyrkan för att ta farväl av min älskade pappa. Det kommer nog att bli vackert men sorligt så klart. Jag har inte gråtit så himla mycket sen han dog, jag har varit väldigt ledsen såklart och är fortfarande men har inte fällt så många tårar. Är rädd för att alla tårar som hittils inte har runnit ner för mina kinder kommer att uppenbara sig idag inne i kyrkan, tror att allt släpper då. Det gör absolut inget, begravningar är så himla sorgliga och allt blir så extra känsligt, speciellt när man ser kistan där framme. Förra gången jag var på begravning så hade jag min pappa med mig. Då begravdes min farfar, gången innan det så begravdes min morbror och då var pappa med mig oxå. Idag är han med mig med fast då ligger han död i en kista. Det hela är så sorligt, älskade pappa varför var du tvungen att dö? Vi älskade ju dig och gör det fortfarande. Du skulle ju få ett nytt barnbarn snart, varför? Jag vet varför han dog, jag vet, alla vet. Jag är tacksam för alla 26 åren jag fick med dig, men jag hade velat att mina barn hade fått mer tid med morfar. Felix fick 4 år och nummer 2 fick ingen tid alls med dig. Det är orättvist det är sorligt, men det är sant.

Nu idag är det exakt 3 veckor sen han dog, 3 veckor och en dag sen jag pratade med honom sist. Då pratade vi med varandra i en halv minut eller så. Sista gången jag träffade honom var den 9/7 då hjälpte Kim mamma och pappa att rensa ut deras garage. Pappa var på gott humör och skrattade åt mig när jag satt i mitt rum och gick igenom mina gamla saker och var sentimental. Sen gav han Felix en skateboard sen åkte vi hem ovetandes om att det var sista gången jag såg min pappa.

Livets gång eller vad är det man säger? Jag saknar pappa men jag hade på känn att det här skulle hända. Jag kommer inte ihåg om det började i maj eller april eller när det började. Men helt plötsligt fick jag känslan av att pappa skulle dö. Varje gång det ringde i telefonen så ryckte jag till och varje gång jag såg att det ringde från mamma och pappas nummer så fick jag magknip ända tills jag hörde att mammas röst lät normal i telefonen. Jag sa aldrig något till pappa om mina föraningar, innerst inne hoppades jag nog att det bara skulle vara inbillning men det var det inte. 3 dagar innan pappa dog så berättade jag om mina tankar för mamma. Hon blev förvånad och sa "tror du? pappa som äter så mycket medicin", men jag hade rätt min intution sade mig vad som skulle hända och nu har det hänt.

Nu ska jag göra mig iordning och åka och begrava min pappa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0