Ett halvår sen

Jag har en liten dotter här hemma ca en månad gammal och klädd i rött och rosa men på nätterna händer det något då blir hon en liten pojke istället. Fråga inte vad det är för fel på mig men på natten när jag är trött och ska lägga till henne så brukar jag lugna henne och prata med henne och kalla henne lilla gubben, varför? Haha helt knasigt jag vet, skyller på att jag är trött och att hon är så himla lik Felix som jag ofta kallar för just lilla gubben.

Igår hände det något fantastiskt. Jag och Kim gjorde det! Inte som det låter alltså men vi såg en film ihop det är den första filmen sen Alice föddes som vi ser tillsammans faktiskt. Förr så såg vi ofta filmer ihop på kvällarna men nu har det inte funnits tid eller så men igår så, vi åt nötter och såg på film och det var mysigt, kunde ha sett en bättre film men hey jag klagar inte. Innan filmen såg jag på Slottet och jag måste säga att jag gillar Stormare! Han verkar vara en sympatisk nisse faktiskt. Han är en grym skådis tycker jag och det var häftigt att se Malmsjö igår som grät när han tackade för en bra dag.

Idag är det lugnt här hemma Felix är sjuk och sliten satt och skakade här förut och började få feberfrossa så vi bäddade ner honom i soffan med alvedon och saft. Nu är han piggare och han ska städa bort granen säger han så det håller dom på med nu. Han har iaf ätit lite tacos idag, igår år han ingenting och i natt kom han till våran säng men Kim följde med och lade sig inne hos Felix istället eftersom det blir så trångt i våran säng när alla 4 sover därinne. Hoppas han blir bättre snart, han var ju sjuk förra helgen med men det går nog över snart tror jag.

Idag är det ett halvår sen pappa dog. Ett halvår sen mamma ringde och berättade och allt var förvirrat. Jag saknar honom lika mycket idag som jag gjorde då. Det är bara annorlunda nu, jag tänker på honom och på konversationer vi haft och saker vi gått igenom tillammans. Önskar fortfarande att han skulle ha fått träffa Alice. Han hade älskat henne! Felix pratar fortfarande om morfar senast igår frågade han varför han dog. Jag berättar och han lyssnar och ibland blir han allvarlig och säger att han saknar morfar eller din pappa säger han ibland med. Sorgligt är det men det är som det är.

Nu vaknar lilla damen så dags att gå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0