Damaged goods

För några år sen dog min pappa. Han dog knall och fall en fredagseftermiddag. Egentligen helt oförberett men jag hade anat det ett par månader och kanske tog jag det så pass bra just därför. Men jag har blivit skadad sen dess. Jag får otrolig ångest! Men bara när det gäller döden. Just den här känslan att någon i min familj ska gå och dö. Idag var den känslan värre än någonsin. Kim skulle sluta jobbet runt halv fyra, fyra. Han skulle iväg och handla litegrann och jag hade i vanlig ordning skickat en inköpslista på sms. Jag står här och förbereder maten och kikar in på fejan en sväng. Där ser jag hur Karin skriver att det är blixthalka på riksväg 26. Jag går och hämtar telefonen för att ringa Kimpa och be honom ta det försiktigt på vägen hem. Kommer direkt till mobilsvar, mobilen är avstängd. Inte bra för min mage! Ringer flera ggr, samma sak. Ringer mamma på jobbet och ber henne ta det lugnt hem och berättar hysteriskt om mina farhågor (jag är snart ensamstående mamma). Mamma ber mig att lugna ner mig men det är svårt. Ringer min kompis eftersom jag vet att hennes man just kommit hem från jobbet. Hon frågar honom om det var halkigt och han svarar jakande och jag hör honom berätta om ambulanser och brandbilar och bilar i diket. Tårarna kommer. Men han såg inte Kims bil i diket. Går ut och pratar med grannen som beskriver väglaget som fruktansvärt. Men inte heller han har sett Kimpas bil. Försöker att servera barnen maten jag lagat. Känner bara för att kräkas. Sen ser jag Kims bil komma åkande på gatan. Jag öppnar dörren och ställer mig och gråter. Kim kommer in och håller om mig. Batteriet i hans mobil hade lagt av (precis som jag egentligen fattat). Han kände på sig att jag skulle vara orolig.

Det är här jag menar att jag är skadad. Chansen att han kommer hem helskinnad är ju hundra gånger större än att det ska hända honom något. Ändå blir jag skakis. Trots att han kom hem oskadd så kunde jag inte äta maten. Mådde illa en timma efteråt. Har fortfarande inte ätit.

Just det här med halka och dåligt väglag rent allmänt triggar det här hos mig. Jag vet att det låter sinnessjukt, det är det oxå. Tur att jag är stabil annars. Annars hade ni väl tagit mig för ett psycho. Kanske ni redan gör ändå haha.

Don´t ever leave me!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0