Döden

En repris från förra året:

Sitter och läser på aftonbladet om en liten pojke i England som lekt kurragömma och försvunnit. En timme senare hittade dom honom död i torktumlaren. Och den här hemska bilollyckan som nästan tagit en hel familjs liv. Bara den lilla ettåringen som klarat sig oskadd. Mamma, pappa, dotter döda och den äldsta dottern kämpar för sitt liv på sjukhuset och är opererad flera ggr. Det är så fullkomligt vidrigt, jag gråter och vill aldrig mer läsa nyheter. Samtidigt så läser jag bloggen om Moa som snart kommer att dö i cancer. Hon är åtta år och hennes föräldrar och storebror vet att snart kommer det som inte får hända att hända. Livet är så orättvist. Det finns inget jag är fruktar mer än att förlora något av mina barn. Jag tänker på det dagligen och det är hemskt. Vad gör man då? Hur överlever man en sån sak?

Döden i sig är fruktansvärt skrämmande, den ger min ångest. På tal om döden så drömde jag om pappa inatt igen. Jag gör ofta det och alltid är det samma sak. Han håller på att dö och jag är med och vi ska försöka rädda honom. Inatt skulle jag hälsa på honom, jag tror att jag var yngre än nu och skulle hem till honom och sova en kväll och jag knackar på. Han öppnar och säger att det inte var så bra att jag kom. Jag ser att han klätt sig i kostym och har en ekgmätare på sig eller nåt liknande. Han berättar att han har ont i hjärtat. Jag frågar i panik om han ringt en ambulans och det har han. Sen går jag antingen till mamma eller ner en våning och hör hur det piper och vet att han har ont i hjärtat. Hur det gick vet jag inte för nu vaknar jag av att Alice ropar på sitt rum. Har drömt massvis med liknande drömmar förut. Hur han håller på att dö och vi ska rädda honom. En gång skulle vi spola rent hans kärl med martini och en annan gång var han tillsammans med en gammal granntant och jag ser hur han blir svagare och svagare och ser hur han ramlar ihop och vill hälsa på för att han ska få träffa Lukas innan han dör.

Jag tog min pappas bortgång väldigt bra måste jag säga. Kanske var det för att jag två månader innan vaknade och kände att snart dör pappa och den tanken tänkte jag sen varje dag ända tills han dog. Jag visste att det skulle bli så. Varför vet jag inte. Det gör jag verkligen inte men visste det gjorde jag. Finns ingen logik i det heller direkt. Har man ett dåligt hjärta så kan det hända när som helst. Pappa hade haft hjärtproblem innan. Första gången var jag kanske 10-11 år eller något. Pappa hade tapetserat i vårat kök och jag såg att han inte mådde bra. Han bad mamma ringa en ambulans och gud va jobbigt jag tyckte att det var. Det måste ha varit en måndag för vi hade scoutmöte sen på kvällen. Och en ledare där skojade med brorsan och frågade om pappsen mådde lite dåligt och åkt plingplong bil typ. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det hela var mycket olämpligt och jag blinkade bort tårar och svalde bort min ångest och ledsamhet. Han var kvar på sjukhuset två nätter kommer jag ihåg och vi hälsade på honom andra dagen. Det var ingen hjärtinfarkt men nån form av kärlkramp skulle jag tro.

Andra gången det skulle hända var det mer dramatiskt. Jag var sjutton år och skulle just gå in på lektion när brorsan kommer in i klassrummet. Jag kommer ihåg att min kaxiga klasskamrat Lisa säger att nu kommer Marias coola bror det hela sa hon i en sarkastisk ton. Jag följer med Magnus ut i korridoren och han frågar mig om jag vill med till karlstad. Jag skojar och frågar om han vill ha med mig på shopping. Han säger att pappa fått en hjärtinfarkt och ligger på sjukhuset. Jag lämnar lektionen och följer med Magnus ut. Där väntar min farbror i en bil och vi åker iväg till Karlstad. När vi kommer in på sjukhuset så kommer läkaren som tagit hand om pappa och tar in oss på ett rum. När vi går förbi ett rum så ser jag en man med öppen skjorta och de chockar hans hjärta ser jag och hela hans överkropp studsar. Vi går in på rummet och läkaren berättar om pappas hjärtinfarkt. De hade tänkt att flyga honom till Uppsala eller öppnat upp bröstet på honom men hade gett honom en medicin som löst upp proppen till hjärtat. De frågade om pappas levnadssätt och sa att han genast måste sluta röka om det här ska gå vägen. Nu börjar tårarna rinna på brorsan. Sen får vi träffa pappa. Mannen som de just chockat hjärtat på är min pappa! Jag misstänkte det innan och nu vet jag. Jag kan tydligt se märkena på hans bröst. Hans hjärta hade stannat precis när vi kom dit. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som händer här inne i rummet. Pappa har fått en del morfin och är trött och lite groggig. Men jag vet att vi hela tiden pratar om hur bra det gått och vilken tur han har haft. Min pappa jobbade fackligt och var i Karlstad denna dag. Och tur var det för då kom han in på sjukan snabbt. Pappas jobbarkompis Thorsell hade följt med pappa till sjukhuset. Först ville de inte släppa in honom eftersom han inte hade nån patientbricka med sig. Hans kompis hade blivit förbannad och sparkat på dörren och skrikit att ni måste ta in honom han sitter för fan och dör här ute. Då tog de in honom och mycket riktigt. Läkaren sa att det avr tur att han kom in i tid. Några minuter till och han hade varit död........Pappa stannade kvar på sjukhuset en vecka den här gången. Vi hälsade på honom några gånger och det som besvärade honom mest var att han inte fick röka. Han hade en ekg mätare på sig och han kunde bara gå lite på avdelningen. Efter några dagar fick han komma till Kristinehams sjukhus och jag hälsade på honom där med. När han kom hem slutade han röka, cold turkey. Min pappa rökte annars 40 cigg om dagen.

Under de närmaste åren går allt bra han åker in nån gång för att han har kärlkramp och läkaren säger åt honom att stanna inne när det är för kallt. Även denna gången ser jag ambulansen som är och hämtar honom när jag kommer från skolan. Jag går fram till båren och pussar honom på munnen. Några år senare är det dags igen. Nu bor jag och Kim i en egen lägenhet och vi åker och hälsar på honom på sjukhuset kommer jag ihåg.

Nästa gång det är på allvar har han inte samma tur. Han befinner sig i sitt hem alldeles ensam. Mamma är ute och går med hunden när det händer. Mamma kommer hem och försöker återuppliva honom. Ambulans kommer men det finns inget de kan göra. Min pappa är död. Den här gången är det jag som får tag i min brorsa. Han förstår att det gäller pappa. Han frågar om han är på sjukhuset. Nej svarar jag han är död. Det som sägs och händer sen kommer jag aldrig att glömma så länge jag lever.

Jag har alltid mått bra. Jag saknar min pappa varje dag det gör jag. Jag lider av att han aldrig hann träffa sina tre andra barnbarn. Han hade varit galen i dom. Speciellt Alice han hade gjort vad som helst för henne. Jag är ledsen för att han aldrig hann pensionera sig som han så gärna ville. Jag saknar honom men livet går vidare. Jag finner en sån tröst och glädje i min egen familj. Utan dom hade det varit jobbigare. Som när Kim kom hem från jobbet igår. Han kom in i hallen och ropade på Alice som stannade upp mitt i en rörelse och skrek och sprang mot sin pappa. Och imorse när Kim skulle åka till jobbet. Då var bara Lukas vaken. Och Kim lade sig hos honom och pratade och pussade och busade med honom. Lukas var strålande glad och det var så underbart att se dom.

"I don´t know how to exist in a world where my dad doesn´t"
"Yeah, that never really changes"


Kommentarer
Postat av: Tina

När jag hörde den repliken ville jag ge en eloge till manusförfattarna, för hade Chistina sagt vad som helst förutom det hon sa, då hade det varit båg.

2011-07-13 @ 17:53:34
Postat av: Maria

Sant!

2011-07-13 @ 21:08:40
Postat av: Sara

Jag får en klump i magen när jag läser om det här med din pappa. Det är min största och värsta mardröm att människor runt mig ska dö. Om mina föräldrar skulle gå bort vet jag inte hur jag skulle orka leva. Det gör man ju förstås, man är ju tvungen. Tack för att du delar med dig av dina innersta tankar! Ha en din helg!!

2011-07-15 @ 15:15:30
Postat av: Maria

Ja fy min med! Det är så otäckt och man kan inte kontrollera det. Tack själv för att du alltid lämnar så fina kommentarer! Kram!

2011-07-15 @ 22:13:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0