mariia

Förskräckt för att ännu en kvinna fått dö till följd av en man. Jag läste på Mia skäringers instagram och hon skrev det så rätt och träffande. Jag får inte riktigt till dem orden som hon fick. Men det är så orättvist och jag blir så ledsen när jag tänker på hur hon upplevde det innan hon dog. När hon inser att den här mannen kommer att skada mig, ja rent av ha ihjäl mig. Och hon befann sig helt oskyddad i en ubåt. Värre blir det nog inte. Han hävdar att det hände en olycka. Skulle inte tro det. Kommer aldrig tro det. Händer det en olycka kallar man på hjälp. Men styckar inte och kastar personen i havet. Och sen sänker ubåten och låter sig räddas för att göra tummen upp och le till kameran. Frågan är ju varför?  Varför dödar man någon? Blev han rejected? Var han en sjuk man hela tiden och nu kom rätt tillfälle? Det är så att man kräks. Jag hoppas verkligen att man hittar resten av hennes kropp speciellt huvudet så att han åker dit ordentligt. Bara tanken på hennes anhöriga får det att knyta sig i magen på mig. Inte nog med at hon är död, de måste leva med att hennes huvud, ben och armar ligger på havets botten. 

Har försökt roa oss med endagsturer. Har hunnit besöka Läckö slott, Kolmården, Karlsborgs fästning och Rottneros park samt en sliskig fika i lunedet. Kim har fått lite gjort i renoveringen och barnen är nöjda och glada. Men ser nog fram emot skolstarten nu tror jag. 

Vi har också varit i Mariestad och firat lillkusinen Lilly som fyllt 2 år. Och där hade vi en intressant diskussion. Kim klagade över att jag aldrig var hemma. Nåt han kör med, vi har ju en väldig jargong. Och jag är ju borta en del. Mastis tre gånger på sex veckor varav Kim var med en. Sen har jag hängt lite med vänner kanske. Försöker ha det trevligt på sommaren. Kim har också varit borta på bio, AW ett par gånger samt övernattning i tält. Superbra om ni frågar mig. För mig är det superviktigt att ha ett liv utanför familjen och ha sociala kontakter. Jag har ganska många vänner och vi hittar på en del roliga saker. Mina barn är ganska stora nu och jag sätter inte i kläm om jag drar hemifrån och detsamma gäller honom. Man klarat barnen själv och de lägger sig tidigt och de är typ världens lättaste att ta hand om. Så himla självgående. Hur som helst så fick Kim ett seriöst förslag på hur han kan hålla mig hemma. Och det var att han helt enkelt skulle säga nej. Det svarade jag direkt på att det hade inte hjälpt ett enda jävla dugg. Tror ni att jag stannar hemma för att en man säger till mig att göra det? Då känner man inte mig kan jag säga. Varför skulle jag göra det för? Jag är väl inte livegen heller? Så urbota korkat! Jag tänker aldrig lägga ner mig liv för att det är bekvämt för Min man att jag är hemma. Nu är inte Kim sån. Han älskar att ha mig hemma men han har för längesen förlikat sig med att jag går hemifrån titt som tätt. För när jag är hemma så servar jag den här familjen till 100 procent. Jag tar hand om mina barn och håller huset rent. Och jag har inte varit onykter på två år typ så det behöver man inte heller oroa sig för. Med tanke på att jag gått på krogen de senaste gångerna. Varför ska man bestämma över sin sambo? Är det rätta vägen till lång lycka och vad hände med respekten? Jag älskar Kim av hela mitt hjärta och jag älskar att vara med honom. Men jag älskar också att umgås med vänner och arbetskamrater. Alla är värda att få leva det liv de vill leva. Så passa på, för det går inte i repris och det kan ta slut när som helst.