mariia

I lördags kraschade min man ihop. Han kom inte ur sängen, kunde inte stå på benen. På en sekund känns livet skört eller tillvaron omkullvälts. Jag blir ledsen, för jag vill aldrig att han ska må dåligt. Precis som med barnen så vill jag hellre bära hans smärta. Inte så lätt för honom att vila heller eftersom vi har huset fullt av hantverkare (som byter alla fönster). Han hinner inte varva ner och stressa av som han borde. Men han har varit i kontakt med läkare och så. Så vi får se hur det går. Jag vill att han vilar ordentligt så han inte åker på en ännu värre smäll sen. Jag anser att både jag och Kim är rätt så starka och tuffa. Vi klarar av det mesta och känner sällan efter utan vi kör bara på. Jag blir ju knockad ungefär en gång/år men då räcker det med att vila i tre dagar så är jag på banan igen. Dessutom så tar jag mig nån vilodag här och var samt ser till att komma iväg på semester regelbundet. Och att tanka energi hos vänner och dem jag älskar. 

När jag skrev vad som kan få mig att äta mer i min viktgrupp så sade jag att sociala situationer var värst. Kimpa kontrade med att det var stress som fick mig att äta. Han känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Jag har gått på krogen och druckit Loka men är jag för stressad kan jag sätta i mig det mesta. Varit en del sånt på jobbet. Så jag har inte fallit tillbaka men jag har satt i mig en hel del onödiga jävla grejer. Innan dess försökte jag men stod still i två veckor. Jag har iaf börjat smyga igång med träningen och det ska jag fortsätta att göra. Vill inte ha fett och socker heller egentligen så det är bara att kämpa vidare.