mariia

Nu har det gått ett par veckor in på det nya året. Och ett par veckor med min nya diagnos. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ena sekunden ser jag detta som min chans till ett hälsosammare liv. Kanske få lite ordning på min vikt och min hälsa. När jag är som mörkast så jämför jag det med att banta resten av mitt liv. För utan kolhydrater och socker så känns det precis så. Men mestadels är jag positiv för det är sån jag är. Men jag tror att jag måste ge mig själv tillåtelse att sörja också. Då jag byggt upp hela min kost med typ 80% kolhydrater så blir det ett stort steg att ta. På onsdag ska jag träffa diabetessköterskan och det känns bra. Då kan jag ställa frågor samt få hem en mätare så jag vet vad kroppen sticker iväg på. 

Sist jag skrev härinne så hade just 2023 börjat och nu är det över. Det har varit ett konstigt år med krig, inflation och elände. För min del har det väl varit ett ganska vanligt år. Alice har börjat gymnasiet, hon går teater och har verkligen hittat rätt. Felix bor hemma igen och jobbar och sparar pengar inför kommande studier i Göteborg. Så det får vi hålla tummarna för att det går i lås. Året slutade med en dålig nyhet. Jag har fått diabetes typ 2. Inte helt oväntat för en Som levt på kolhydrater och godis i 42 år. Men det kom ändå som en riktig käftsmäll och det är svårt att ställa om. Jag förstår att jag har fått en andra chans i livet. Men jag kommer sakna kolhydraterna så jag grinar. Det känns just nu som att jag måste banta resten av livet och jag som älskar att leva YOLO och njuta av livet ser detta som en stor jävla utmaning. Har inte träffat sköterskan än utan väntar på att få komma dit så jag kan få lite mer kött på benen och börja kunna kolla mitt blodsocker för att se vad jag reagerar på. Utmaning var ordet! Men bara att gilla läget. Har börjat med promenader och signat upp mig på gymmet igen. Nu har jag liksom inte längre något val om man säger så.