Pojkmamma
Det finns inte jättemånga saker jag är stolt över här i livet. Jag är väl en helt okej människa det är jag väl. Jag sympatiserar med andra och jag finns där för Mina vänner det gör jag. Kommer man in i mitt liv och fångar mitt hjärta då är jag er trogen sen.
Jag fick tre barn här i livet, tre fantastiska barn! Två söner och en dotter, det här är jag så otroligt lycklig över. Jag skulle gå igenom eld för de där tre. Jag har gjort ett bra jobb med att uppfostra dem, eller vi har gjort ett bra jobb. Det finns inte mycket som påverkar mig i livet. Jag går igenom det mesta med en klackspark. Jag löser situation efter situation eller dag eller dag och försöker att inte tänka så mycket däremellan. Men nåt som får mig helt spak och ur led så är det när mina barn mår dåligt. Det klarar jag inte av. Hjärtat värker, tårarna strömmar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har fått två känslosamma killar. Dem är inte supertuffa, tuffa och inte känslokalla. Den har alltid haft lätt och nära till sina känslor. Det har också lett till att det kan bli besvärligt med kompisgänget. Felix bröt sig ifrån sina kompisar i slutet av åttan. Då orkade han inte med matchogrejen längre. Man skulle slåss på pungen utan att skrika och det var jargong åt höger och vänster. Jag minns med stolthet om gången han kom hem och berättade att han stått upp för en tjej dem var taskiga mot. Hur han sagt emot när snacket blivit rasistiskt och hatfullt. Jag fick nog när han låste in sig på toan och ledsen ringde sin pappa. Efter att ha blivit hotad med stryk och kallad taskiga saker. Jag gick till hans lärare direkt. Det slutade upp men han fick byta kompisar. Han var ensam ett tag men började umgås med en tjej som idag fortfarande är en av hans bästa vänner. Min tröst till honom då var att det blir bättre du får snart nya vänner. Jag hade rätt nu hänger han i två konstellationer ett gäng här i stan och ett kompisgäng från nya klassen i Karlstad.
Nu går hans lillebror igenom en liknande sak. Han har brutit ihop ett par kvällar här. Men inte riktigt velat tala om vad det gäller. Han har gråtit av glädje för att vi bryr oss. Om han bara visste hur mycket. Igår kom någon form av erkännande. Den tuffa, coola killen i klassen gillar honom inte och de andra följer efter. Dem har nog alltid varit lite konkurrenter. Den här killen har retat Lukas fram och tillbaka. Jag säger retat för Lukas tar lätt åt sig och tänder till och jag förstår att det triggar den här killen. En gång lekte den här killen med alla hans kompisar de var ett gäng på fem personer och Lukas ville vara med men den här killen sa nej så då sa alla nej. Han var så otroligt ledsen. Jag kontaktade hans mamma för att försöka Reda ut vad det var som var fel. Jag fick väl inte ut det jag hade hoppats. Hon tyckte inte att han behövde låta Lukas vara med för han ville inte det och tyckte att Lukas var för bestämmande i leken. Och det är han kanske. Men det kändes ändå inte helt okej. Att utesluta en så där för att det inte passade pojken. Jag jobbar som lärare och tycker inte det är så där det går till.
Min tröst till Lukas just nu är att han snart ska byta klass. Något jag ifrån början var emot men som jag nu ser fram emot och Lukas han längtar han med. Han är lite redig och vill ha lugn på lektionerna så han kan jobba. Han presterar otroligt bra i skolan men får inte alltid utrymme för det pga oroliga, stökiga barn. Precis som i vilken klass som helst i Sverige 2020. Så jag hoppas det här kan bli bra för honom. Sen lär det ta ett tag innan dem får en lugn klass med arbetsro. Men jag håller tummarna.
Och det jag skulle skriva ifrån början är att jag är så otroligt stolt att jag uppfostrat två känslosamma killar som står upp för sig själva, kompisar, tjejer men ändå är ödmjuka och fina individer. Felix har blivit en fantastisk ung man och jag hoppas och tror att Lukas är på väg åt samma håll. Såklart är alla fantastiska på sina vis men just det här att dem inte faller för grupptryck, är matcho det är det jag är extra stolt över. Och även om man förlorar en del kompisar längs vägen så får man tillslut det man förtjänar och man vinner på att vara fin och ödmjuk och gå igenom livet utan att trampa på folk. Man vinner kanske inte nu men man vinner i det långa loppet!
Älskade killar ni och eran syster är det bästa jag har. Jag älskar er och är så stolt så jag nästan spricker!
Covid-19 🦠
Det enda som existerar, cirkulerar, figurerar just nu är ju Corona. I skrivande läge har runt 5000 konstaterats smittade i Sverige och runt 290 har dött. Företagare går på knäna och livet är verkligen på paus och stand-by. Önskar att vi kunde spola fram
tiden en aning så det värsta var över. Men dem tror att det kan hålla på från och till i mer än ett år. Allt vi kan göra är att sitta i båten, tvätta händerna och hålla avstånd. Samt stanna hemma om
Vi är minsta dåliga. Just nu sitter jag själv i karantän. Mina luftrör piper och jag har en envis hosta. Ibland är jag svag i kroppen speciellt vid ansträngning. I ett normalt läge hade jag orkat gå till jobbet. Men nu får jag inte. Jag kommer inte att
jobba på resten av veckan. Vi är tre borta i vårat arbetslag och mina kollegor sliter hårt och jag kan inget göra för att hjälpa dem. Jag kan bara sitta här och inte göra ett skit.
Jag är inte bra på att sitta stilla i båten. Jag är heller inte bra på social distansering. Men jag får träna! Så in i helvete också. Kalendern är tom. Min mamma har fyllt 70, min svärmor 65. Vi har inte ens firat dem. Kan inte heller träffa min bror
och mina älskade brordöttrar. Livet är på paus och jag vill inget hellre än att trycka på play!
Snälla låt den här madrömmen ta slut!
Fördelar med att vara hemma:
