mariia

Idag har jag en låg dag. Känner mig ledsen och ensam. Det är absolut inte synd om mig, såna här dagar har alla. Jag vet att det är över tills imorgon. Men idag känner jag mig ledsen, tittar på bilder på Emeli på FB och fäller några tårar. Jag längtar efter henne! Jag har en brorsdotter på snart åtta månader som jag inte sett sen i julas. Jag längtar efter barnen! Lukas sover ute och jag ska gulla med honom när han vaknar sen. Och Alice ska jag pussa ihjäl. Min söta lilla fia som idag applåderade sig själv efter att ha fått ut baj. Sen mötte hon upp mig och Kim i köket så vi kunde applådera alla tre. Och Felix min stora kille som snart fyller sju år och som ska på två fördelsedagskalas i helgen. Min fina kloka kille. Och Kim min fina man som kommer hem sent ikväll. Han kommer jag nog inte se mycket nu, han har så mycket att fixa med stackarn. Saknar dig raring! Och alla mina kompisar, jag saknar er så jag snart går itu! Kanske beror allt på trötthet. Det börjar komma ikapp mig att jag inte sovit bra på mycket länge. En natt kan se ut så att jag vaknar och matar L vid ett, sen in till Alice runt tretiden, Lukas vid fem och Alice strax därefter. När man precis somnat om ska man upp och väcka Felix. Det jag skulle önska mig just nu är en full natts sömn, utan någon som väcker mig. Underbara tanke!

Surfar in på aftonbladet och läser att den femtonmånader gamla pojken som blev påbackad av sin pappa har avlidit. Då inser man hur jäkla lyckligt lottad man är. Tänk dig vilken hemsk tid som väntar familjen nu. Deras lilla älskling är borta för alltid och det är deras eget fel. Pappan ska i resten av sitt liv leva med att han tagit livet av sin egen son och mamman ska leva med att hon inte hade uppsikt över pojken. Det är fullkomligt vidrigt och jag lider med dom. Jag håller alltid i Alice, varenda gång Kim backar ut bilen ur garaget, gjorde samma sak med Felix när han var mindre och kommer göra samma sak med Lukas. Att en sån här sak skulle kunna hända här, tanken gör mig nästan svimfärdig.