mariia

Har just tittat på En unge i minuten och jag älskar det. Precis som alla andra som någon gång fött barn. Man blir så nostalgisk och tårarna rinner. Man känner igen sig och man kommer ihåg smärtan så väl, för väl. Men man utsätter sig för den frivilligt gång på gång. Men jag älskar det, jag älskar förlossningar. Fast man vet att det gör så ont och är så jobbigt men det är värt det och det är så fantastiskt. När jag fick reda på att jag väntade Felix så grät jag nästan en skvätt direkt för att jag var så rädd för förlossningen. Jag var 21 år och livrädd. Bara tanken på förlossning fick mig nästan att trilla av pinnen. Men desto mer tiden gick ju mer förlikade man sig med tanken och förlossningen närmade sig och när det var dags så var största delen av rädslan som bortblåst. There´s no way out of this liksom. Felix förlossning tog sin lilla tid men jag hade smärtlindring så det hette duga. De ville ta bort min epidural efter ett par timmar men det fick de inte för mig. Det kändes som att bajsa, som när man är förstoppad det hände liksom inget. I vissa värkar så hoppade jag över det här med att krysta för att jag inte orkade. Jag kände ju knappt när värkarna kom. Kändes bara som en stor bajkorv var på g.

När jag födde Alice så kändes varenda liten värk och jag sög i mig lustgas som om livet stod på spel. Jag vägrade vända på mig och slängde mig runt i sängen. Tillslut röt barnmorskan åt mig "Det är inte bara dig det handlar om" så skrek hon. Så jag lugnade mig och vände mig om på sidan och då kom första krystvärken och som jag klämde, sen slängde jag mig på rygg igen och klämde igen och Alice var ute.

Lukas drog ut på tiden. Det gick fort i början men kom aldrig några krystvärkar. Jag var sjukt trött och tänk uppgivenheten när BM gång på gång berättade att bebisen inte flyttat sig längre ner, "den ligger kvar däruppe". Fy fan, det var vidrigt. Misstänkt stort barn står det i journalen. Ja tack! Men efter maxhöjning på droppet åkte han ner och var ute på två värkar även han. Jag var så lycklig. Jag hade fått en undebart vacker pojke och framför allt jag SKULLE ALDRIG MER FÖDA BARN IGEN!

Jag är fortfarande lika övertygad. Det blir inga fler barn här. Vi har fått tre små underverk och jag är så nöjd så. Jag är snart trettio och är klar med barnafödandet, nu ska jag njuta av deras uppväxt och närvaro. Man får ta vara på varje ögonblick för de växer upp fort. Titta bara på Felix, han är snart åtta år. Jesus! Vad hände? Var det livet som hände? Felix liv. Underbart är det iaf, men underbart är kort som Uggla sjunger. Men som tur är går det inte så fort som fyra sekunder. Har ju åtminstonde arton år med yngre inneboende kvar här hemma, det får man glädjas åt.

Har varit i lekparken med mina juveler idag. Alice var överlycklig och spran i varje pöl, en del stora som mindre sjöar. När vi kom hem var hon blöt vill jag lova. Kramade vatten ur hennes strumpor och stövlar. Men hon var lycklig det var det viktigaste. Har varit en fin dag!