-på energikontot
Haft en dålig lördag, hade samma sak förra lördagen. Totalt vidrigt! Känner mig ledsen och helt slut. Den här jävla pandemin gör det inte lättare heller. Jag vet att det är samma för alla och att det inte på något sätt är synd om mig. Men jag utgår ändå
ifrån mig för Nån gång måste jag sätta mig i första rummet. Jag har jobbat 100 och pluggat 100 sen i höstas. Jag sköter det mesta i hemmet (matlagning, planeringen, inköp, tvätt, städ, logistik). Jag sköter om min mammas inköp och en hel del saker åt
henne då hon sitter framför tv:n och dör ifrån mig. Jag sköter även vissa saker hos andra anhöriga. Just nu spenderar jag helgerna med att städa, laga mat och tvätta och plugga när jag orkar ofta väljer jag bort det och ser serier istället. Ocu jag tröstäter
så snart är jag så fet så hjärtat ger upp på plats. Och så måste man oroa sig för covid för den andra största dödligheten i just det är fetma. Skulle gärna muta mig till lite vaccin nu.
Jag är en gul person så jag får min energi genom att umgås med andra. Jag är en social kameleont. Jag kan knappt få nog av umgänge. Hade jag inte haft mitt arbete nu så hade jag nog inte överlevt. Jag har kollegor som jag älskar som jag har träffat lite
och som förgyller mitt liv.
Jag har min älskade familj som tur är. Men det där med familjen är inte alltid okomplicerat. Jag har en tonårsdotter som driver mig till vanvett. Nu börjar det bli fler bra dagar som tur är, ett tag visste jag inte vart jag skulle ta vägen men där
har jag faktiskt tagit lite hjälp utifrån. Vi är ingen typisk familj som gör allt tillsammans, här gör de flesta av oss det som får oss att må bra på egen hand. På gott och ont.
När vi väl försöker att göra saker ihop så händer det många gånger att det slutar i kaos. Det är inte så jäkla lätt att få en härlig tillvaro. Jag älskar dom högt men för mig räcker det inte med en familj, jag behöver mer än så, jag behöver mina
vänner för att må bra.
Jag behöver saker att se fram emot, det härliga i livet måste vara mer än sovmornar och äta framför en serie som det är nu. Då är jag ändå en väldigt positiv person i grund och botten. Jag ser typ alltid saker ifrån sen ljusa sidan och håller hoppet
vid liv. Just därför jag känner mig så ledsen när jag ska må så här. För första gången i mitt snart 40-åriga liv överväger jag att gå till en psykolog.
Kommentarer
Trackback
